Hela Lennies liv är förstört. Hennes syster Bailey har just dött i en hjärtattack, Bailey som hade lovat att aldrig någonsin försvinna som deras mamma gjorde. Utan henne vet Lennie inte hur hon ska kunna leva.
Hur ska hon kunna ligga och läsa i deras rum, Sanctum, utan att bli avbruten av Bailey som undrar vilken tröja hon ska ha på sig på sin dejt?
Vad ska hon göra då hon vaknar på morgonen och ropar på Bailey, under den korta sekund då hon glömt att hon aldrig mer sover i sängen på andra sidan rummet?
Vem ska pusha henne att gå på uttagningarna i orkestern för att spela första klarinetten, då hon själv inte vågar?
Hur ska hon ens kunna fortsätta göra vardagliga saker som att plugga till franskaprov, göra lasagne på jobbet på resturangen och läsa om ”Svindlande höjder” för minst tjugonde gången när tanken att hennes syster är död hela tiden finns där?
I sin sorg drar sig Lennie bort från alla andra: hon slutar ta klarinettlektioner, gömmer sig för sin bästa kompis Sarah och försvinner när hennes morbror Big och mormor vill prata om det som har hänt. Då hon kommer tillbaka till skolan vill hon helst slippa alla där också - alla stirrande ögon och alla som säger att de är så ledsna- ända tills hon träffar Joe Fontaine, skolorkesterns nya trumpetare. Lennie blir kär i honom, och till skillnad från att hon vill undvika alla andra personer, vill hon vara med Joe så mycket som möjligt. När hon är med honom känner hon sig lycklig, Joe får henne att för en kort stund glömma att vara sorgsen.
På samma gång blir hon också kär i Baileys förra pojkvän, Toby, och Lennie får skuldkänslor för att hon sviker både Joe och Toby genom att vara med dem samtidigt utan att de vet något om det. Hon vet också att Bailey skulle ha blivit rasande på henne om hon fick veta att hennes egna syster hånglade med hennes kille efter hennes död istället för att sörja henne.
”Himlen börjar här” är min favoritbok, jag fick boken i början av sportlovet, slukade den och hann läsa om den många gånger innan veckan var slut. En anledning till att jag tycker om boken så mycket är att jag kan känna igen mig själv på många sätt i huvudpersonen. Lennie är inte helt perfekt, precis som varken jag eller någon annan är. Hon har bla. ofta dåligt självförtroende och tycker inte att hon själv duger.
En annan anledning till att ”Himlen börjar här” är min favoritbok är sättet som författaren, Jandy Nelson, skriver på. Hon hittar rätt ord för att beskriva något, t.ex. en känsla eller händelse, vilket gör att det känns som om jag själv är huvudpersonen. Då Lennie saknar Bailey blir jag också ledsen, när hon väntar på att Joe ska dyka upp är jag också otålig.
Det med undantag för slutet av boken. Medan Lennie var fylld av lycka var jag inte särskilt lycklig eftersom boken var slut.
Av: Anna
